wicke

Det var en solig men kall och blåsig marsmåndag. En typiskt hopplös dag. En dag då man ska börja jobba för veckan, ängslas över lönens otillräcklighet eller arbetsplatsens snara nedläggelse till följd av olönsamhet, läsa tidningsrubrikerna om barnamord utanför kiosken när man väntar på sin tur att få köpa ett paket Marlboro och Aftonbladet i snålblåsten, få punktering på bilen och på kvällen diarré till följd av stort intag av undermåligt automatkaffe under dagen, och mellan sitt ändlösa krystande ha såpass mycket förtröstan inför morgondagen att man ändå orkar ta tag i sig själv och gå och lägga sig och försöka sova en någorlunda drömfri sömn.
 
Precis en sån dag var det.

Förutom att han var ledig för dagen, hade pengar kvar på kontot, skrivit på för en ny arbetsgivare, tittade oseende på rubrikerna och röck på axlarna, inte rökte eller köpte Aftonbladet, inte hade någon bil och inte drack automatkaffe.

Ungefär en sån dag var det.

Man kan ha olika slags funderingar och tankar om sig själv, sin omvärld och sin och andras situation. Förhoppningsvis tar dessa funderingar inte upp allför mycket tid av vardagen. Man ägnar en förströdd tanke åt ditt eller datt men trivs ganska väl med sitt liv och sin situation. Emellertid kan saker tåla att tänkas mycket på. Det kan vara ekonomiska bekymmer, missbruksproblem, kärlekstrassel eller bara allmän oro över sin omvärld. Det kan vara pessimistiska och negativa tankar. Det kan också vara optimistiska och positiva tankar. Även de senare tankarna kan ju leda till en viss frustration. Är man en dyster typ eller anser sig ha nån form av skäl att vara mindre lycklig kan en plötslig vändning i livet komma inte bara som en räddning eller ljusglimt utan också som en rejäl tankeställare eller kanske rentav chock.

Han hade väl aldrig varit någon muntergök. Alltid haft lätt för att isolera sig av olika anledningar, aldrig varit särskilt lättpratad annat än i kretsen av de närmaste och också då sällan sådär riktigt kvittrande eller lysande. Blicken i marken, ett buttert knorrande eller kanske en stunds glättigt men något krystat prat. Om det nu märktes, han visste inte. Han orkade inte bry sig heller, det spelade ingen roll. Det dåliga humöret avspeglade sig ganska tydligt i hans sätt och handligar de dagar det var värre än vanligt. Annars var det väl - som vanligt.

På senare tid hade han emellertid känt sig lite mer lätt till sinnes. Inte för att han kunde sätta fingret på vad, riktigt. Det bara kändes så. Det märktes nog, han ville inte erkänna det men hoppades inombords att det skulle märkas. Något var roligare. Det var inte lika svårt att vakna och gå till jobbet, att ta en syrlig kommentar på rätt sätt, att bortse från egna fel. Man skulle troligen kunna tillsätta en stor utredning för att ta reda på varför. Palmeutredningen får dock anses framgångsrik jämfört med vad en sådan utredning sannolikt skulle ha varit.

Så var det denna måndag i mars. Han fann sig plötsligt förvirrad, oroligt ältande nyligt uppkomna bekymmer samtidigt som en liten fågel viskade väna ord i hans öra;

Gör vad som känns bra, tveka inte nu, det är inte svårt alls - det gäller bara att göra något!

Och han ville le, för det var några angenäma bekymmer, och han ville bara sätta sig ner och se tomt framför sig och kasta sten, för det var några mindre angenäma bekymmer. Vad gör han då? Han går och sätter sig på en bänk med en vy över en öppen yta, och så funderar han. Och om han alls kommer fram till något, så är det säkert att det blivit för sent att göra det som varit det rätta.

För bekymmer är bekymmer, angenäma eller inte.